Styrning av hur man kan nyttja naturresurserna

Kunskapen från inuiternas traditioner hjälpte till att lösa mysteriet med Franklins ödersdigra expedition © WikiCommons

Styrning är hur människosamhället förvaltar sina angelägenheter. Det är inte enbart en uppifrån neråt styrning. Förutom i diktaturer måste styrningen få stöd och godkännande av folket, där informationsspridningen skall genomföras med hjälp av kunskap som samlats in genom vetenskaplig forskning och / eller erfarenheter. ”Traditionell kunskap” utvecklas genom observationer av naturen under en lång tid. Erfarenheterna överförs till god praxis av människorna som har skött områdena under århundraden med empati för de lokala värdena. Denna kunskap som bygger på ett helhetstänkande är svårt att kopiera, och är därför en värdefull resurs. ”Modern vetenskap” bygger på att jämföra information från olika vetenskapsgrenar och områden, och på att utföra experiment. Detta sätta att arbeta på kan ge snabba resultat, vilket är viktigt i en tid av förändring. Med hjälp av adaptiv förvaltning kan man få stöd för sina beslut genom att lära sej vad som fungerar och vad som inte fungerar på ett strukturellt sätt

Marina fågelarter hotas av utrotning på grund av föroreningar, förändringar i klimatet, överfiske och genom att fångas i näten som bifångst © Marina Rosales Benites de Franco

IUCN har utarbetat ett världsomspännande klassificeringssystem för att definiera varje arts status i förhållande till populationens storlek och grad av förändring av storleken. Ifall det inte finns ett konsekvent bevis på att populationen minskar på basen av pålitligt data, klassas arten som ”livskraftig”. En art vars population halveras under en kort tid i jämförelse med artens livslängd (ca 20 år för fåglar) är klassad som ”starkt hotad”. Ifall metoder kan användas för motverka den nedåtgående trenden, kan återväxten ske snabbt och populationen växa även ännu mer för alla arter utom de mest storväxta. Två metoder har myndigheterna använt sej av för att vända på den minskande trenden av populationer: moroten och piskan.

Skydd och straff

Tidigare krävdes blodprover för att använda sej av DNA teknik. Idag krävs endast en liten provbit © Anatrack Ltd

IUCN har också utarbetat ett klassificeringssystem för naturskyddsområden, som varierar från områden där de flesta former av mänsklig aktivitet är tillåten till områden med begränsat tillträde. Skyddet av arter varierar mycket från ett skydd under reproduktionstiden till ett strikt skydd utan undantag. Djurrättsorganisationer strävar till och med att förbjuda alla former av djurskötsel. Naturskyddslagar efterföljs endast ifall de har ett stöd bland folket och brotten uppdagas lätt, tex med hjälp av DNA teknik. Artskyddet är mindre effektivt ifall arten orsakar betydande skador i lokala samhällen, speciellt om brotten lätt göms undan. Stränga begränsningar och straff, som inte skrämmer bort förbrytaren ifall straffen inte uppdagas så lätt, kan lätt leda till att lokala samhällens känsla för rätt och fel fjärmas från normen.

Belöning och iståndsättning

Vilda växter certifierade av FairWild initative © Traditional Medicinals Inc

I områden där vilda djur orsakar skada får man stöd av de lokala människorna genom att tillåta en del skötselåtgärder. Det krävs långvariga insatser av lokalbefolkningen för skötsel och upprätthållande av ekosystem. Lagar kan inte framtvinga insatserna och restriktioner kan avskräcka intresset bland befolkningen. Å andra sidan, ifall vilda arter har ett värde och kan bli nyttjade på ett hållbart sätt ”för att möta behovet av nuvarande och kommande generationers strävanden”, så tar de lokala samhällena om arterna - i de fall det lönar sej mer än att bruka jorden och bygga stängsel. Belöningar fungerar bättre än tvång då det gäller att förvalta mycket problematiska arter. Erhållandet av kött och säljandet av jaktlicenser till ett högt pris kan ge en betydande belöning. Det kan även turismen ge genom naturskådning, som därtill inte skadas ekosystemet. Andra belöningar för miljövård är statliga stöd för förvaltarskap och pris för bästa praxis. En modell är att nyttja märkta naturprodukter som visar att nyttjandet är hållbart. Det senaste internationella avtalet om miljövård, Konventionen om Biologisk Mångfald, nämner hållbart nyttjande fem gånger mer än vad den nämner naturskydd.

Adaptiv förvaltning

En fungerande förvaltning skall kunna anpassa sej till förändrade omständigheter som kan bevisas. Till exempel kan en allmänt förekommande arts population minska drastiskt, och därigenom behöva skyddsåtgärder. Detta skydd skall dock upprätthållas endast tills arten igen har återhämtat sej, så att fördelarna med ett hållbart nyttjande av arten kan motivera lokalbefolkningen att skydda arten vid behov även i framtiden. Människor på annat håll kan opponera sej mot att arten nyttjas igen ifall arten har blivit en ikon för naturskyddet eller för turismen, eller om lokalbefolkningen förtjänar på att möta efterfrågan genom att föda upp arten i uppfödningsanstalter. Nyttjandet av arten kan dessutom regleras och en detaljerad uppföljning kan krävas av lokalbefolkningen, något de inte klarar av utan hjälp. Å andra sidan, de som värdesätter och sköter om sitt land där de bor har vanligen mer praktiska möjligheter att sköta om ”sin natur” om de får tillräcklig handledning än de som vill skydda andra människors land på distans. Styrningen fungerar bäst genom att lagar som främjar miljövård stiftas genom bästa praxis och ger en möjlighet åt lokalsamhället att gagnas av ett hållbart nyttjande igen i framtiden. Europarådet har godkänt lagstiftningar och politiska linjer som åberopar dessa principer. Konventionen om Bevarande av Flyttande Arter har bland annat arbetat för att implementera dessa.